Publicerad 2019-10-19
Eva slår ett slag för återfettande handdesinfektion.
– Den skulle man kunna använda sig av i större utsträckning i det inre smittskyddsarbetet i en besättning. Det sliter inte på huden så som tvål och vatten gör. Det är dessutom en enkel åtgärd i jämförelse mot att installera handfat. Foto: Mostphotos


MRSA hos grisar kan bli ett arbetsmiljöproblem

Eva Gustafsson är biträdande smittskyddsläkare i Region Skåne med resistenta bakterier som ansvarsområde. Här berättar hon varför MRSA hos grisar kan betraktas som ett arbetsmiljöproblem och hur man kan arbeta förebyggande.

Eva Gustafssons arbete går ut på att skydda personer från att smittas av resistenta bakterier, oavsett var smittan kommer ifrån.

– Ju mer resistenta bakterier vi har, desto svårare blir det att behandla infektioner. I det stora perspektivet är det ett folkhälsoproblem, ett hot mot vår moderna sjukvård. För den enskilda individen som drabbas av en resistent bakterie, kan det vara allt från harmlöst till livsfarligt. I vissa fall kan man få en allvarlig infektion och i andra fall blir man bara bärare utan att få några symptom alls, förklarar hon.

Eva Gustafsson är biträdande smittskyddsläkare Region Skåne med antibiotikaresistenta bakterier som ansvarsområde. Hon arbetar dels med att handlägga fall med smitta, men även med att förebygga smitta inte ska uppstå. Foto: Privat

Från människa till gris

Det är nu snart fem år sedan de svenska livdjursbesättningarna provtogs för MRSA med negativt resultat. Men det faktum att MRSA CC 398, som är den vanligaste varianten hos grisar, hittills inte upptäckts inom sjukvården i Sverige, menar Eva är en indirekt indikation på att förekomsten är obefintlig eller låg.

Att vara djurskötare i Sverige innebär alltså inte en riskexponering, så som det gör i många andra länder, exempelvis Dan­mark.

– Men om MRSA skulle introduceras i svenska besättningar, kan det betraktas som ett arbetsmiljöproblem eftersom det finns stor risk för att den personal som är hos grisarna blir smittade, säger Eva, som bedömer att största risken för få in MRSA i den svenska grispopulationen är via människor.

Arbetsgivarens ansvar

I slutet av 2018 kom en ny arbetsmiljöföreskrift, som anger att arbetsgivaren är skyldig att skydda sin personal från smitta.

– Arbetstagaren ska skyddas, både från att bli sjuk och från att bli smittbärare. Dels krävs det att arbetsgivaren tillhanda­håller skyddsutrustning och dels krävs det att arbetsgivaren ger kunskap kring hur man använder utrustningen, berättar Eva.

I det fall arbetstagaren smittas på sin arbetsplats, ska detta anmälas till Arbetsmiljöverket som en arbetsskada. Då MRSA är anmälningspliktigt, kopplas även ansvarig smittskyddsläkare in i ett sådant fall.

Arbete med svenska grisar räknas i dag inte som riskexponering för MRSA. Det gör däremot arbete med grisar i många andra länder, vilket medför att särskilda rutiner följs i samband med sjukhus­vistelse. Foto: Mostphotos

WinWin med mrsa-frihet

I samband med nyanställning kan företagaren kräva att en potentiell medarbetare, som en del i en hälsoundersökning exempelvis via företagshälsovård, testas för MRSA. MRSA-frihet kan då ställas som ett krav för att anställning ska ske. Motsvarande sker med personal som söker anställning inom sjukvården som haft en riskexponering för MRSA.

– Om det däremot uppdagas att en befintlig medarbetare bär på MRSA, är detta ingen grund för att avskeda. Då görs en helhetsbedömning av risker för smittspridning och en särskild hygiengenomgång, I sällsynta fall kan det bli frågan om att omplacera, säger Eva.

Blivande sjukvårdspersonal som konstateras bära på MRSA kan få genomgå en så kallad eradikteringsbehandling, där kroppen ”saneras” från bakterierna med hjälp av en vedertagen metod. Eva utesluter inte att motsvarande skulle kunna erbjudas exempelvis djurskötare, som avser att arbeta i Sverige under en längre tidsperiod.

– Jag ser det som en väldig vinst om vi kan hålla den svenska grispopulationen fri från MRSA. Annars slår det tillbaka som en rekyl på männi­skorna som arbetar där och vidare ut i samhället.

Luftburen smitta

Rena händer räcker i många fall för att skydda sig mot MRSA, men i stallarna är utmaningen helt unik på grund av den dammiga miljön.

– Dammet innehåller hudflagor med MRSA från grisarna. I stallarna blir smittan därför luftburen. Dammpartiklarna tar sig in i näsan och precis innan­för näsvingarna finns små receptorer där stafylokockerna kan fästa.

Danska försök visar att de andningsmasker man normalt sett använder, av modellen FFP2, skyddar ganska bra när man vistas tillfälligt i stallet. För de som arbetar i stallarna dagligen är utmaningen större, då det kan vara svårt att få andningsmasken att sitta tätt och det kan vara jobbigt att bära den en hel arbetsdag.

Uppstyrda Rutiner

Eva vittnar om att danskarna tidigare haft en relativt tillbaka­lutad attityd gällande MRSA CC398 i besättningarna. Nu är smittskyddsrutinerna betydligt stramare. Bakgrunden är troligen de uppmärksammade fall där personer utan griskontakt dött med en MRSA CC 398-infektion i kroppen.

– Rutinerna, som är väldigt snarlika de som vi rekommenderar här, är framtagna i syfte att så mycket som möjligt av en eventuell smitta ska lämnas kvar på arbetsplatsen, exempelvis damm på kläder och i håret. De MRSA-bakterier som eventuellt sitter i näsan är inte de som sprids vidare i samhället i störst utsträckning.

Samma hygienförbättringsresa har gjorts inom sjukvården i Sverige.

– Förut fokuserade man mycket på den som var sjuk och bar på en resistent bakterie. Men nu har man insett att det finns personer ute i befolkningen som bär på en smitta utan att de ens själva vet om det, eller är sjuka av det. Därför har man insett att det gäller att höja grundnivån. När man sedan konstaterar ett fall med en resistent bakterie är det bara några ytterligare åtgärder som man behöver lägga till.

Smittsäkra Bra grund

Eva menar att den svenska grisbranschen är bättre rustad än den danska var för drygt tio år sedan, då arbetet med att styra upp smittskyddsrutiner har startat i ett tidigare skede här, samtidigt som branschen tagit stort ansvar för att inte grisar ska ta med sig MRSA in i en besättning.

– Det fina när det gäller smittor är att det alltid finns hygienåtgärder som man kan vidta för att minska risken för spridning. För grisnäringen finns dessa under hatten Smittsäkrad Besättning. Tillämpar man den basen så är det en väldigt bra grund för att inte ta med smitta in i besättningen. Har man jobbat fram basen så har man också en jättebra grund att stå på om man väl får in MRSA i besättningen, säger hon och fortsätter:

– Det knepiga kan vara att få in åtgärderna som rutin. Dessutom varierar de fysiska förutsättningarna på gårdarna för att skapa de här slussarna mellan inne och ute. Ta gärna hjälp av veterinär för att resonera kring hur man kan implementera rekommendationerna i varje enskilt fall!

Komplicerat läge

Men om en svensk besättning konstateras ha MRSA - bör den då saneras på samma sätt som norrmännen gör?

– Det är ytterst ett fall för Jordbruksverket att ta ställning till, och det har de inte gjort ännu. Det är komplicerat. Men hur ska man som grisföretagare leva vidare med MRSA? Hur ska man se till att inte smittan förs vidare till andra besättningar? Vad säger slakteriet? Hur ska det kommuniceras till allmänheten? Det får inte bli på det känslomässiga planet, utan det måste hanteras på ett rationellt sätt, svarar Eva.

Det bästa verkar ändå helt enkelt vara att göra det förebyggande arbetet enligt skolboken och försöka hålla MRSA borta från svenska grisgårdar.

Mer info

På Gård & Djurhälsans hemsida under Kunskapsbank/Gris/Smittskydd hittar du det informationsmaterial kring smittskydd som Eva Gustafsson tagit fram tillsammans med SVA och Gård & Djurhälsan.

Smittsäkra.se är en annan sida som bjuder på information och tips kring smittskyddsarbete.

Emma Sonesson
Grisföretagaren