Publicerad 2018-12-10
Den första gården vi besökte var belägen i ett mycket vackert område, nämligen ett naturreservat vid namn Garrotxa. Området är bergigt och från gården har man utsikt över bergen ända fram till Pyrenéerna.Foto: Kaisa Ryytty Sylwén


Grisuppfödning i Spanien sett med svenska ögon

Inom ramen för min utbildning till europeisk grisspecialist besökte jag i början av maj tillsammans med nio andra grisveterinärer i ECPHM, Europan College of Porcine Health Management, två gårdar i Katalonien i norra Spanien. Här får du ta del av mina intryck från studiebesöken.

Gårdarna som vi besökte tillhör ett familjeägt företag som totalt äger 20 000 suggor. Vi visades runt av besättningsveterinären som var anställd av företaget och fungerade som produktionschef och arbetsledare.
Det är inte vanligt med familjeägda lantbruksföretag i Spanien och just detta företag utmärker sig enligt vår guide genom att vilja arbeta med djurvälfärd och minskad antibiotikaförbrukning. Sedan nuvarande besättningsveterinär började arbeta inom företaget tre år tidigare, hade man sänkt antibiotikaförbrukningen med 70 procent, framför allt genom att sluta antibiotikabehandla gruppvis via foder i förebyggande syfte. Man hade dessutom ett pågående försök på en av gårdarna inom företaget, där man har avstått från svanskupering. Hittills hade 3 000 grisar slaktats utan några större bakslag.

 

Byggnaderna på gården vid Garrotxa var från olika årtionden och man hade byggt till varefter produktionen ökade. På bilden syns en av grisningsavdelningarna.

Fokus på PRRS

Den första gården vi besökte hade cirka 2 000 suggor i produktion och rasen utgjordes av duroc. Gården var helt stängd och man tog inte in genetik någon annanstans ifrån.

På gården fanns grisnings-, betäcknings- och sinavdelning. Övriga djurkategorier fanns på annan plats. På gården arbetade fyra personer med djur, underhåll och tvätt. Gården hade varit negativ vid provtagning för PRRS de senaste åren. Provtagning för PRRS genomförs flera gånger per år.

 

En modern BB-avdelning på den första gården. Man använde sig av rektangulära värmeplattor för smågrisarna i boxarna men inga lampor, tak eller avskärmande väggar. Smågrisarna gavs ibland vatten eller mjölkersättning i skål.

Ingen galt

Grisningsavdelningarna var relativt nya. Suggorna grisade fixerat och ditiden var 21 dagar. Grisningen skedde till stor del oövervakat. Efter grisningen flyttades suggorna till  en betäckningsavdelning där de stod i semineringsbås under fem veckor. Man använde sig uteslutande av djupseminering, det vill säga intrauterin seminering.

Dräktighetsresultaten var goda hos suggorna men betydligt sämre hos gyltor. Ingen galt-stimulering användes vare sig till suggor eller gyltor. Man brukade inte heller galt-spray utan stimulering utfördes endast manuellt. Gyltorna var oftast inte äldre än sju månader vid seminering.

 

Både gyltämnen och unga gyltor hölls på den första gården i storbox med helspalt. Dessa gyltor var fina med bra hull och god benställning.

Gård med korsningar

Den andra gården vi besökte låg längre in i landet och där hade man korsningar av lantras och pietrain samt duroc.  
Denna gård hade 3 000 suggor i produktion och på gården fanns grisnings-, betäcknings-, sin- och tillväxt­avdelning. Den här anläggningen var nyare och flertalet av byggnaderna var nyligen renoverade.

Denna gård var så kallad PRRS-stabil, vilket innebär att inga utbrott hade setts på länge och man bedömde att sjukdomen var under kontroll.

 

Äldre gyltor hölls på storbox av betong med helspalt fram till seminering. De tränades här för att gå in i utfodringsautomat. Sinsuggor stod även de i storbox. Här sågs en del suggor som tuggade fradga. Utfodringen skedde en gång dagligen i automat. Vid seminering hölls grisarna i en separat betäckningsavdelning med seminbås.

Arbetstopp vid grisning

I BB-avdelningarna skedde grisningen fixerat och man använde sig av ett så kallat Repro-pig program. Alla suggor medicinerades för att sätta i gång grisningen och efter 24 timmar fick de ytterligare en injektion för att stimulera värkarbete. Detta gav en arbetstopp under några dagar med krav på hög bemanning.

I BB sågs en del kullar med spädgrisdiarré samt flera kullar med kräkningar. Även på den här gården var BB-boxarna utrustade med en värmeplatta. Vissa boxar hade också värmelampa.

 

Grisningsavdelningarna på gården med korsningsdjur var av traditionell europeisk modell.

Beteendestörningar

Efter betäckning, som genomfördes i bås, flyttades suggorna till sinavdelning med grupphållningssystem. Suggorna stod boxvis om 80 suggor. Boxen avdelades av två väggar vilka skapade tre liggytor och en stor gemensam yta. Golvet på den gemensamma ytan var helspalt av betong. I boxen fanns två vattenkoppar i vardera änden samt en foderautomat. Suggorna utfodrades en gång dagligen. Inget strömedel fanns att tillgå.

Hos denna djurkategori uppvisade 90 procent av djuren stereotypa beteenden i form av intensivt tuggande med fradga kring munnen, luftsnappande, planlöst vandrande fram och tillbaka och suggor som konstant gick in och ut ur foderautomaten. De visade även tecken på aggression då flera vulvabitningar sågs. Urinen hos djuren var mycket koncentrerad vilket tyder på för liten vattentillgång. Vid kontroll upptäcktes att den ena vattenkoppen var igensatt med gödsel.

 

Betäcknings­avdelningen på den andra gården. På båda gårdarna stod suggorna i bås i samband med betäckning.

Storlekssortering

Tillväxtavdelningarna på denna gård bestod av storboxar. Här var det full rulle. Grisarna rörde sig omkring i boxarna och det var svårt att upptäcka eftersatta och sjuka djur.

Djuren kategoriserades efter storlek; small, medium och large. Andelen grisar i gruppen small var störst. Utfodringen var torrfoder ad lib. Grisarna vägde cirka fem till sex kilo vid avvänjning.

Här hade man infört skobyte till de olika tillväxtavdelningarna. Utanför avdelningarna fanns det desinfektionsbad för skor och stövlar.

 

De dräktiga suggorna på gård två gick i karga storboxar. Här observerades en hel del beteendestörningar hos djuren.

Foder och smittskydd

Djuren fick uteslutande torrfoder och foder köptes in i stora kvantiteter och skeppades till största delen in från utlandet. Hygien, proteininnehåll med mera analyserades i varje last och man använde sig av toxinbindare vid behov.

Smittskyddet varierande mellan de båda gårdarna. Det externa smittskyddet var gott på så vis att gårdarna var inhägnade med passage genom grind med kodlås till området, tydliga gränser för transporter och inga inköp av djur.
På båda gårdarna passerade man en byggnad där man duschade och bytte alla kläder inklusive underkläder och fick gårdsegna skor. Dock använde man ingen handdesinfektion någonstans. På den första gården tänkte man inte på internt smittskydd i någon större utsträckning. Här skötte olika personer de olika djurkategorierna men behövde man passera från äldre till yngre bytte man inte kläder eller skor och många gångvägar etcetera var gemensamma.

 

Tillväxtavdelningar på gård två med helspalt och fri tillgång på foder ur automat.

Tips för bättre Djurvälfärd

Den guidande veterinären ville ha tips på vad man skulle kunna göra för att förbättra djurvälfärden framför allt för sinsuggor på båda gårdarna. Hos både sinsuggor och suggor i betäckning och BB sågs så kallade stereotypa beteenden.

Hos sinsuggor tog sig detta uttryck exempelvis via tuggande av fradga, vulvabitningar, luftsnappande, vandrande ut och in i foderautomaten. Förslagen från oss besökare när det gällde sinsuggor var att sänka beläggningen per box, dela upp djuren i mindre grupper, ge djuren mera foder och använda sig av miljöberikning i form av hö- eller halmhäckar eller liknande.

De stereotypa beteenden man kunde se i BB-avdelningarna var suggor som stod och lekte med tungan, lekte med vattenkoppen eller bet i inredningen. En del av suggorna hade fått förströelse i någon form, rep eller liknande, inhängt i boxen. Suggan var fixerad under hela ditiden, och på grund av boxens utformning var det svårt att tillgodose suggans behov av bobyggnadsbeteende.

Ingen djurkategori tilldelades strömedel på någon av gårdarna.

 

Även på gård två hade grisningsboxarna värmeplatta för smågrisarna. En del boxar hade dessutom värmelampa. I tråget fick smågrisarna vatten.

Inspiration från norden

Besättningsveterinären berättade att det i Spanien är ganska ovanligt med kvinnor som arbetar i grisproduktionen. På de gårdar vi besökte ville man anställa kvinnor för arbete framförallt i grisningsavdelningarna. På den ena gården saknade man helt övervakning vid grisningen och såg detta som en stor brist.

Det var mycket intressanta besök och det var framförallt roligt att diskutera djurvälfärd och antibiotikaanvändning med kollegor från andra delar av Europa. Intrycket var att man verkligen vill få till förändring inom båda områdena och att man faktiskt tittar en del på de nor­diska länderna för inspiration.

 

 

Kaisa Ryytty Sylvén
Gård & Djurhälsan